Jag åkte in för att genomgå en framfallsoperation den 5/12 och skulle vara hemma igen den 6/12 ,en ganska enkel och vanlig operation egentligen... på operationen blev det komplikationer där de tog sönder urinblåsan vilket gjorde att tiden blev 5 timmar istället för 30 minuter...
Sedan blev det karteter insatt + att mina ben började stasa och följande 4 dygn blev väldigt kritiska , de blev otroligt mycket kontroller och undersökningar där jag själv inte alltid varit "vaken och med" det som skulle hända därnäst var att försöka söva mig igen och snitta upp ben men 2* 30 cm på var sida om vaderna för att lätta på trycket och hålla mina ben vid liv, vänster ben la av efter ca 30 timmars krampande och höger kämpade på men gav otroliga smärtor ...
Precis innan detta ingrepp skulle ske släppte det sakta och nu kunde tyvärr inte läkarna hjälpa mig mer... nu var det bara min egen kropp som kunde sköta resten den gjorde allt för att reparera .... Så det var bara att hoppas att min egen kropp skulle klara av att rensa slagg och hålla benen med syre mm annars hade läkarna bara haft ett alternativ, - att ta bort benen och det vänstra var mest kritiskt ( det var det som först la av att fungera)
Efter 4 dygn börjar jag sakta men säkert vakna till liv och varje steg blev en kamp men även en framgång.....
Framstegen jag gjorde var enligt läkarna enormt stora varje timma medans jag själv var otroligt ledsen, arg och besviken över att inte ens orka prata, att inte kunna röra och känna vad mina ben var, att förstå varför jag hade smärtan i benen istället för magen ....
Mattias blev och är självklart fortfarande en otrolig trygghet för mig , att han bäddade ner mig, värmde mina ben, berättade när jag låg fel och rättade till benen, för att jag inte skulle få liggsår, vända mig i sängen, ge mig dricka, hjälpa mig med hygien och andra vanliga basala saker, han har helt enkelt vakat över mig dygnet runt !!
På söndagen så försvann verken i benen även om jag inte kände dom och magen började ge sig till känna...
I måndags natt fick jag akuta smärtor i buken och vi var tillbaka på kritiskt läge igen, jag började krampa och tappade medvetandet från och till vilket berodde på att min kateter inte fungerade ordentligt så när de väl drog katetern tömde mig och insåg att jag hade 1.3 liter urin i min skadade och sydda blåsa, satte dit en ny kateter igen så är evigt tacksam även om smärtan var olidlig, att jag hann larma och att personalen på plats agerade direkt! Vill inte ens tänka att hade jag inte hunnit det eller om jag tagit min sömnmedicin för att kunna sova så hade jag aldrig fått träffa och krama mina älsklingar mer...närmare döden kommer jag förhoppningsvis aldrig mer vara!!!! När sandra och felicia kom in natten därpå och kramade om mig och var så glada att de hann hjälpa mig och berättade allt som hänt, insåg jag att jag bara varit minuter ifrån döden ......
Men nu gäller det att blicka framåt!!!
Just nu sitter jag hemma i soffan med filt och värmedynor, först och främst på permission!! känner fortfarande inget i mitt ena ben och har känselbortfall på halva kroppen.... Att ta 10 steg innebär en kraftansträngning likvärdigt enligt mig att cykla Vättern runt;-))
Otroliga smärtor i magen och en väldigt olustig känsla att inte känna sitt ben och delar av kroppen kommer och är enormt tufft emallanåt men från och med nu känns ändå allt som någolunda stabilt och nu gäller det för oss att blicka framåt !!!! Det kunde ju faktiskt varit mycket värre....
Så nu börjar rehab och bearbetning av allt som hänt under en veckas tid!!!!
En ganska enkel operation blev ett otroligt ärr och förändring i vårt liv och därav förstår jag och vet att killarnas känslor kommer vara upp och ner en längre tid...även mina och Mattias! Det sätter sina spår att jag inte kom hem när jag faktiskt hade sagt , att mattias akut fick åka till sjukhuset utan att egentligen varför och orsak och möts av 3 överläkare, läkare och sjuksköterskor runt mig som utsätter mig för otrolig smärta på benen ... Jag skulle ju operera magen, att fyra dygn senare fick killarna träffa sin mamma igen med ett gäng slangar och nålar gåendes som en tant på 80 år med gåstol som bara att orka vara vaken i 20 minuter .. Jag förstår verkligen deras oro och att Elliot tyckte att jag svek dom, jag sa att vi skulle ses om 1 dag, förstår att melvin inte vill ta av sig ytterkläderna inte vågar tro att jag kommer vara hemma på julen och att jag förstår antons oro när anton kramar om mig hårt och inte vill släppa, att mattias bär på en otrolig oro och är livrädd att mista mig, han har varit den som hört och varit med i alla diskussioner och beslut hos överläkare, läkare och övriga personal som varit hos mig i olika omgångar,det är han som klär mig och bäddar ner mig, masserar benen och hjälper mig med allt samt har fått ta allt ansvar att förmedla bakslag och framsteg till våra älskade barn & till min älskade familj och alla nära och kära❤ vilket har varit tufft och svårt..
Så reaktionerna kommer bli många och vi har en ganska tuff tid framför oss....
I bland blir inte livet som man tänkt sig men vi kommer absolut klara detta!!!
Känns viktigt att alla nära våra barn och vår familj vet om vad som hänt under veckan som varit och att tänka på det när de inte alla dagar är på topp eller när de kanske inte reagerar som de borde !! Ge dom tid och förståelse, de kommer behöva det mer nu än någonsin🌟
Likaså jag och Mattias!!
Jag väljer att berätta detta via mail eller brev till samtliga berörda dels för att kunna hjälpa Mattias med all info om vad som hänt samt att det tar otrolig energi att prata en längre tid, därav kanske jag inte svarar även om jag hade velat !!
Vill självklart berätta vad som hänt under denna veckan , förstår att jag skapat en otrolig oro oss er alla, förlåt❤
Nu väntar många samtal med killarna om vad som hänt, och varför det blev som det blev så de kan få ett sammanhang på en veckas kaos!
Vi kommer inte berätta allt detta i detalj för killarna, för att vi vet att det inte hjälper dom och allt behöver de inte bära för att förstå! det räcker att vi vuxna vet:-))
Det finns inte heller någon anledning till att skapa oro eller känna oro för mig det är inte längre kritiskt och kommer förhoppningsvis aldrig mer bli!!
det är fortfarande en chock för mig och Mattias men tids nog kommer vi att komma tillbaka till vårt vanliga härliga vardagsliv :-))
Ni vet att jag har vilja av stål och allt ordnar sig ;-) även detta!!!
Kom alltid ihåg att ni självklart alltid kan ringa messa eller maila och fråga om vad som helst ! Och att gråta och vara ledsen är helt ok det kommer vi att vara ibland ;-) och att alla skratt värmer och stärker även om det gör extremt ont :-))
Nu har det gått 1 år sen jag skrev detta brev till mina närmsta och tyvärr än i dag lever vi fortfarande i mardrömmen utan vård, rehab och hjälp från landsting och kommun:-( på min hemsida och blogg kommer ni kunna följa mig i min kamp till rätt vård, rehab och förhoppningsvis få upprättelse och svar på vad som hände under min operation 5/12 2012......
Mina vänner har även gjort en namninsamling som nu ska skickas till brörda chefer på Halmstads sjukhus. Här nedan kan ni läsa en sammanfattning av den:
VI FÖRVÄNTAR OSS ATT BERÖRDA TAR SITT ANSVAR!!!!
Den 5/12 2012 genomgick Ulrica Nehlmark vad som skulle vara en enkel rutinoperation.l Men under operationen gick allt fel och vården efter har i princip uteblivit eller bekostats och ordnats av Ulrica själv.
i mars 2013 lovade verksamhetschefen på kvinnokliniken i media att Ulrica skulle få en "DE-LUXE-UTREDNING OCH ALL HJÄLP HON KAN FÅ".
Men per brev har Ulrica fått veta från neurologen i Halmstad att det inte finns någon förklaring till symptomen trots att Sahlgrenska neurofysiologi visar på nervskada.
I nuläget tar hon sig fram med hjälp av en atrosskena på hela vänster ben med kryckor och rullstol. Tarm och blåsfunktion är ej fungerande och Ulrica har känselbortfall på stora delar av kroppen och lever varje dag med enorma smärtor i armar, ben och huvud samt brännande smärta i ansiktet...
Trots att Ulrica inte ens vet vad som hände på operationen den 5/12 2012 och med nekade remissor och nekad vård, rehabilitering och där diagnos fortfarande inte fastställts är fallet nedlagt och IVO har bestämt att avslå Ulricas anmälan trots att neurologen i Kungsbacka påvisar nervskador samt att bäckenbottencenter i Malmö bekräftar en icke fungerande tarm och urinblåsa som kirugerna där delvis åtgärdat genom att operera in en interstim i bäcknet som ska sköta tarmfunktionen (den fungerar som en pacemaker), amt att Ulrica dagligen använder katetrar för att kunna sköta sin urinblåsa.
Drygt 2 år har nu gått och Ulrica väntar fortfarande på de-luxe utredning, vård, behandling, rehab och hjälpmedel..
