Melissa är på hög volym och i min hjärna snurrar det mååånga tankar fram och tillbaka...
Det är en konstig känsla när minnena påminner mig om alla skräckupplevelser jag utsatts för och så mycket hemskt vi varit med om ...samtidigt som minnena påminner mig om verkligheten/mardrömmen ser ut... Hur lite vård/rehab/stöd och hjälp jag fått/får... Det är fortfarande helt ofattbart, obegripligt, overkligt och hemskt!
Jag har verkligen kämpat i motvind mot en enorm storm som aldrig tycks ta slut!? Men även om jag ibland fångas av de starka och fruktansvärda virvelvindarna som tar tar mig tillbaka till mardrömmen och som aldrig låter mig gå framåt så kommer jag ALDRIG ge upp min kamp... Det skulle vara detsamma som att sluta andas och lämna livet....
Jag tror(?) många tänker att "det tar mer än de ger!" eller "det hjälper inte Ulle! - släpp det!?" Jag vet även några som tycker att jag måste gå vidare och fokusera på det positiva!.. Lika många tänker säkert "de här är helt jävla sjukt" eller "kan detta verkligen hända i sverige 2014??"
I min värld känns det som en jävla skräckfilm/mardröm som spelas upp om och om igen utan att ha något slut!!!(?) Jag vill inget hellre än att släppa taget, jag vill inget annat än att gå vidare!! Varje dag anstränger jag mig till det yttersta för att smila,le och vara positiv!!! lika ofta tänker jag att det här är helt jävla sjukt! & varje minut får jag tyvärr det bekräftat att ;ja det stämmer, det händer i sverige 2014! Och JAAAA det tar mer än vad det ger!!!!! Men har jag något annat val??? Jag har gjort allt jag kan för att bygga upp och reparera det dom förstörde! Jag har gjort allt jag kan för att komma tillbaka till verkligheten!
JAG HAR VERKLIGEN GJORT ALLT JAG KAN!
Och jag kan göra vad som helst för att anton, melvin, elliot & mattias ska slippa vara med i min mardröm!!! Jag kan göra allt för att de ska slippa se!!!!....
DU(DE) ÄR VÄRD(A) DET
Om det fanns nånting att se
hade jag sett det
Om du kunnat följa med
hade du fått det
Om det fanns nåt mer att ge
så hade jag gett allt
Du är värd det
Om jag visste vilken stad
hade vi bott där
Om jag visste vilken dag
hade den varit här
Om jag visste vilken tid
hade jag offrat den för dig
du är värd det
Om jag inte varit så hård
hade jag känt det
Om jag inte varit så trött
hade jag tänkt det
Om jag inte varit så sjuk
så hade du gett upp
För att du är värd det
Om jag inte varit så sjuk
så hade du gett upp
För att du är värd det...."
-melissa horn-
Varje månad,vecka,dag och minut slits jag mellan ilska, rädsla, skräck och sorg...
Ilskan över att det får gå till så här och att det ens är möjligt.. Ilskan över att jag (och många andra) kan falla fritt igenom alla skyddsnät som finns i mitt land Sverige...Ilskan över att ingen vågar ta ansvar och stå upp för vad som faktiskt skedde och fortfarande pågår och händer eller kanske snarare inte händer..Ilska över att de tog mitt liv och lämnade oss helt ensamma i den värsta mardröm jag inte ens kunde tänka mig fanns...
Rädslan att det ska bli värre, rädslan att aldrig bli bättre...rädslan att aldrig någonsin kunna vara den mamma jag vill vara och en gång va... Rädslan att min omgivning inte fixar mer...rädslan att mattias inte klarar att stå brevid och stötta/vårda och ta hand om mig längre... Rädslan att jag själv tappar min vilja och styrka..rädslan att jag/min kropp inte fixar mer påfrestningar... Rädslan över att hamna i en ännu djupare grop än nu och att jag aldrig ska kunna ta mig upp igen.. Rädsla över att bli bitter och fastna i denna jävla mardröm för evigt....
Skräcken är enorm över allt som skett, sker och inte sker.... Skräcken finns med oss oavsett vilken väg vi vandrar eller vilken grop vi befinner oss i.....
Sorgen e den värsta!!!..sorgen över att vårt liv aldrig mer kommer bli densamma...sorgen över vad mina älskade killar fått vara med omoch fortfarande utsätts för... Sorgen över att kanske aldrig få ta på mig löparskorna eller sätta mig på cykeln igen.....sorgen över att inte längre vara självständig.... Sorgen är sjukt stor och hela min kropp blöder:-(..... Tiden kommer aldrig någonsin läka alla sår...såren kommer för alltid täcka delar av min och killarnas kroppar antingen som öppna sår eller ärr som förblir.... Vi kommer aldrig någonsin bli som förr😔 inte ens tiden kan hjälpa för precis som winnerbäck sjunger;
"Tiden finns hela livet
Men inte livet hela tiden"
Just nu är orken helt slut, tron nästan bortspolad och hoppet är nästintill helt obefintligt....
Krama och berätta hur mycket era barn, man/fru, föräldrar, syskon, vänner, nära & kära betyder för er och att ni älskar dom❤️ plötsligt kan det vara försent....
Kram ulrica
Det är en konstig känsla när minnena påminner mig om alla skräckupplevelser jag utsatts för och så mycket hemskt vi varit med om ...samtidigt som minnena påminner mig om verkligheten/mardrömmen ser ut... Hur lite vård/rehab/stöd och hjälp jag fått/får... Det är fortfarande helt ofattbart, obegripligt, overkligt och hemskt!
Jag har verkligen kämpat i motvind mot en enorm storm som aldrig tycks ta slut!? Men även om jag ibland fångas av de starka och fruktansvärda virvelvindarna som tar tar mig tillbaka till mardrömmen och som aldrig låter mig gå framåt så kommer jag ALDRIG ge upp min kamp... Det skulle vara detsamma som att sluta andas och lämna livet....
Jag tror(?) många tänker att "det tar mer än de ger!" eller "det hjälper inte Ulle! - släpp det!?" Jag vet även några som tycker att jag måste gå vidare och fokusera på det positiva!.. Lika många tänker säkert "de här är helt jävla sjukt" eller "kan detta verkligen hända i sverige 2014??"
I min värld känns det som en jävla skräckfilm/mardröm som spelas upp om och om igen utan att ha något slut!!!(?) Jag vill inget hellre än att släppa taget, jag vill inget annat än att gå vidare!! Varje dag anstränger jag mig till det yttersta för att smila,le och vara positiv!!! lika ofta tänker jag att det här är helt jävla sjukt! & varje minut får jag tyvärr det bekräftat att ;ja det stämmer, det händer i sverige 2014! Och JAAAA det tar mer än vad det ger!!!!! Men har jag något annat val??? Jag har gjort allt jag kan för att bygga upp och reparera det dom förstörde! Jag har gjort allt jag kan för att komma tillbaka till verkligheten!
JAG HAR VERKLIGEN GJORT ALLT JAG KAN!
Och jag kan göra vad som helst för att anton, melvin, elliot & mattias ska slippa vara med i min mardröm!!! Jag kan göra allt för att de ska slippa se!!!!....
DU(DE) ÄR VÄRD(A) DET
Om det fanns nånting att se
hade jag sett det
Om du kunnat följa med
hade du fått det
Om det fanns nåt mer att ge
så hade jag gett allt
Du är värd det
Om jag visste vilken stad
hade vi bott där
Om jag visste vilken dag
hade den varit här
Om jag visste vilken tid
hade jag offrat den för dig
du är värd det
Om jag inte varit så hård
hade jag känt det
Om jag inte varit så trött
hade jag tänkt det
Om jag inte varit så sjuk
så hade du gett upp
För att du är värd det
Om jag inte varit så sjuk
så hade du gett upp
För att du är värd det...."
-melissa horn-
Varje månad,vecka,dag och minut slits jag mellan ilska, rädsla, skräck och sorg...
Ilskan över att det får gå till så här och att det ens är möjligt.. Ilskan över att jag (och många andra) kan falla fritt igenom alla skyddsnät som finns i mitt land Sverige...Ilskan över att ingen vågar ta ansvar och stå upp för vad som faktiskt skedde och fortfarande pågår och händer eller kanske snarare inte händer..Ilska över att de tog mitt liv och lämnade oss helt ensamma i den värsta mardröm jag inte ens kunde tänka mig fanns...
Rädslan att det ska bli värre, rädslan att aldrig bli bättre...rädslan att aldrig någonsin kunna vara den mamma jag vill vara och en gång va... Rädslan att min omgivning inte fixar mer...rädslan att mattias inte klarar att stå brevid och stötta/vårda och ta hand om mig längre... Rädslan att jag själv tappar min vilja och styrka..rädslan att jag/min kropp inte fixar mer påfrestningar... Rädslan över att hamna i en ännu djupare grop än nu och att jag aldrig ska kunna ta mig upp igen.. Rädsla över att bli bitter och fastna i denna jävla mardröm för evigt....
Skräcken är enorm över allt som skett, sker och inte sker.... Skräcken finns med oss oavsett vilken väg vi vandrar eller vilken grop vi befinner oss i.....
Sorgen e den värsta!!!..sorgen över att vårt liv aldrig mer kommer bli densamma...sorgen över vad mina älskade killar fått vara med omoch fortfarande utsätts för... Sorgen över att kanske aldrig få ta på mig löparskorna eller sätta mig på cykeln igen.....sorgen över att inte längre vara självständig.... Sorgen är sjukt stor och hela min kropp blöder:-(..... Tiden kommer aldrig någonsin läka alla sår...såren kommer för alltid täcka delar av min och killarnas kroppar antingen som öppna sår eller ärr som förblir.... Vi kommer aldrig någonsin bli som förr😔 inte ens tiden kan hjälpa för precis som winnerbäck sjunger;
"Tiden finns hela livet
Men inte livet hela tiden"
Just nu är orken helt slut, tron nästan bortspolad och hoppet är nästintill helt obefintligt....
Krama och berätta hur mycket era barn, man/fru, föräldrar, syskon, vänner, nära & kära betyder för er och att ni älskar dom❤️ plötsligt kan det vara försent....
Kram ulrica
RSS Feed
